I vår blogg tar vi upp saker vi tycker är viktiga, intressanta och värda att tänka på. Det är inte så ofta vi uppdaterar, men när vi gör det anser vi att det är saker av vikt som skrivts. Ibland slinker det med ett inlägg med fina bilder också!

Nu när vi har pratat en del om straffbaserad träning och de negativa konsekvenser de har tänkte vi att vi skulle börja prata om belöningsbaserade träningsmetoder. De kallas även för moderna metoder, positiv förstärkning och baseras på modern forskning som visat sig fungera bäst på vår hunds psyke. 

1. En får aldrig säga till hunden på skarpen
Det är en väldigt vanlig föreställning att en aldrig får säga till sin hund när en arbetar med belöningsbaserade metoder, och detta är ju väldigt fel på sitt sätt. Om vår hund gör något akut galet som att hoppa upp på matbordet eller ger sig på en hög med hästbajs är det självklart att vi säger till, och oftast blir det på skarpen i ren panik, men vi måste även förstå att den tillsägningen inte ger så mycket till hunden. Hunden förstår att det har gjort fel, om vi har tur, men den får ingen information om vad den ska göra istället för att hoppa upp på matbordet eller springa fram till hästbajset, till exempel. Om beteendet upprepar sig är det helt enkelt lättare för oss och för vår hund om vi arbetar förebyggande istället, att vi haffar hunden innan den är på väg fram. Och där kan vi jobba med belöning i mängder! Vi är beredda när vi närmar oss hästbajset, stannar lite innan, ropar på vår hund (som självklart har upptäckt bajset), backar och belönar när hen kommer mot oss. Går närmare, upprepar samma procedur, belönar. Låt hunden välja (i så pass kort koppel att hen inte når fram till högen) och belöna massor när hunden väljer dig! 

2. En måste alltid jobba med godis och mat
Vem bestämmer egentligen om belöningen är bra eller inte? Det är självklart vår hund. Mat, godis, klapp och kel, kamplek, jaktlek, brottning, extren belöning i form av goda luktfläckar eller att få gå utanför dörren är bara några belöningar vi kan använda i vår hundträning! Mat och godis är en väldigt tacksam belöning då det är lättillgängligt och går snabbt att belöna med, men om vår hund inte är en matglad varelse så är det en ganska kass belöning. Huvudsaken är att vi arbetar med något som hunden tycker är roligt! 

3. Hunden respekterar inte ägaren utan ser bara upp till den för att den får mutor / hunden kommer ta över familjen ifall vi bara matar den med mutor
Ju roligare du har tillsammans med din hund desto mer kommer den att älska dig och resepktera dig. Det är en väldigt gammal föreställning att vår hund kommer "ta över familjen" om vi inte tar i med hårdhandskarna mot hen. Sanningen är att vår hund gör det som lönar sig, oavsett om det är att undvika straff eller få något gott, så om vi bygger upp en miljö där vår hund tycker att det är värt att följa oss så kommer hen inte lämna vår sida. En hund i ett sådant hem kommer att vara sprudlande glad och alltid redo för nästa äventyr. 

Läs hela inlägget »

Vi fortsätter på temat aversiv hundträning eller hundträning baserat på staff! Här är nio problem som uppstår vid dessa träningsmetoder och förklaringen till dem. 

1. Det förhindrar inlärning 
När vi bestraffar en hund säger vi åt hen vad hen inte ska göra istället för vad hen ska göra. Det som då händer hos vår hund är att hen slutar försöka, tillslut slutar agera över huvud taget. Hen tappar glädjen och lusten att lära in nya saker då hen ändå bara får skit när hen gör fel. Vi får då svårt att lära in nya beteenden hos vår hund. 

2. Det kan leda till aggression
Bestraffning utlöser försvarsmekanismer, vilket kan leda till en ökad aggression hon vår hund. En hund som har upplevt hårda tag är också mer benägen till att ta till hårda tag på grund av att den så ofta sätts i försvarsställning. 

3. Det är väldigt svårt att göra träningen effektiv och få hunden förstå vad vi menar
Precis som vid klickerträning eller operant inlärning krävs det en väldigt precis timing för att vår hund ska förstå vad det är vi bestraffar. Risken med att belöna fel har däremot mildare konsekvenser än att bestraffa fel. Att hunden får en godisbit vid fel tillfälle väger liksom inte lika tungt som att vi har bestraffat att vår hund vid fel... Sedan handlar det också om upprepningar. Hundar lär sig via upprepningar, och även om det bara ska räcka med en "bra bestraffning" för att hunden inte ska upprepa beteendet så ser sällan verkligheten ut så. Vi behöver belöna/bestraffa hunden upprepade gånger, alltså behöver vi att hunden gör beteendet upprepade gånger, vilket blir lite tokigt vid bestraffningar. Det är svårt att be hunden göra fel flera gånger så vi kan bestraffa hen, men ganska lätt att be hunden göra rätt flera gånger så vi kan belöna hen! 

4. Det lär inte hunden vad den ska göra istället
Vi bannar hunden för vad hen gör men vi glömmer säga åt hunden vad hen ska göra istället! "Hoppa inte upp på mig!" "Tigg inte!" "Dra inte i kopplet!" kan lätt ändras till "Sitt ner så kommer jag och hälsar" "Ligg i din korg så får du lite rester" och "Gå bredvid mig så händer något kul". 

5. Det hindrar inte hunden att bli belönad av beteendet den utför
En hund som hittat ett riktigt bra självbelönande beteende (till exempel att skälla på främmande eller att  jaga katter) kommer fortsätta att bli belönad för det oavsett om vi bestraffar hunden eller inte. När det kommer till sådana svåra beteenden som vi ofta i panik försöker bestraffa bort, säg utfall mot andra hundar eller jaktbeteenden, är hunden oftast så pass fokuserad och låst på objektet att det inte är någon idé att vi ens försöker bestraffa bort det. 

6. Hunden kan bli van vid nivån på straffet så att vi måste ta i mer och mer
Ju fler bestraffningar vi utför ju vanare blir hunden vid styrkan. Vi måste då öka vår bestraffningsstyrka, och frågan är hur mycket vi orkar ta i tillslut? 

7. Hunden kan associera annat till vårt straff
Hundar bygger känslokartor av nästan allting, hen associerar fritt kring miljöer, medmänniskor och fyrbenta. Detta gör det väldigt lätt för hunden att ta in massa annat i vår bestraffning. Säg att vi bestraffar hunden för att den försöker äta något på marken. Samtidigt åker en cykel förbi och en ambulans tjuter i fjärran. Vips så har vår hund ett obehag kopplat till cyklar och ambulanser. Hunden kan även ta in andra beteenden i detta. Säg att vår hund hoppar upp på en snäll främling och vi bannar hen för det, det är mycket möjligt att vår hund kommer att associera bestraffningen till glädjen inför främlingar. Detta händer såklart också med belöningsbaserade metoder, men att hunden associerar positivt kan liksom aldrig gå katastrofalt fel. 

8. Hundens självförtroende sänks och den kan bli ovillig att lära in nya saker
En hund som har stått ut med bestraffningar under en längre tid är ofta handlingsrädd, skygg och till synes ovillig att ta initiativ. Detta för att hen har blivit kuvad så pass mycket att hen inte vågar. 

9.  Förtroendet mellan hund och ägare försämras 
Den allra viktigaste punkten. Vår hund slutar lita på oss helt och blir rädda för oss. Den lyder inte för att den vill utan för att den är rädd för vad som kan hända annars. 

Vad är era erfarenheter kring straffbaserad träning? 

Läs hela inlägget »

Att bestraffa en hund när den gör fel är varken etiskt eller speciellt effektivt. Hundens inlärningsförmåga hämmas och allvarliga problembeteenden kan uppstå. Trots detta är det många hundtränare som fortfarande använder sig av dessa metoder. Varför? 


Aversiva träningsmetoder kallas även traditionella träningsmetoder och baseras på inlärning via straff och korrigeringar. Enligt mig är träningen varken etiskt eller speciellt effektivt, men det fungerar om en gör det på rätt sätt. 

Lätt att göra fel
Det folk brukar göra fel vid bestraffningsbaserade träningsmetoder är att korrigeringarna är alldeles för veka och att föraren måste korrigera flera gånger med ökande styrka. Hunden vänjer sig då vid de mer och mer hårda korrigeringarna och tillslut måste vi som förare verkligen ta i från tårna för att hunden ska lyssna. Å andra sidan slås hundens korttidsminne ut om vi tar i för mycket, och hunden minns inte vad den blivit korrigerad för.
En annan stor problematik är att hunden tar in mer information än vad vi vill i korrigeringen. Att koppla ihop vissa miljöer med vår korrigering kan skapa rädsla och osäkerhet vi inte hade räknat med.  Felkorrigeringar av det slaget är väldigt svåra att reparera och vi kan få ordentliga problembeteenden vid korrigeringar som gått fel. 

Det är även väldigt svårt att få hunden att förstå vad vi menar med våra korrigeringar och att göra träningen effektiv. En korrigering skall inträffa precis när hunden gör fel och om vi är långsamma med vår timing kommer hunden inte förstå vad det är vi korrigerar hen för. Samma sak gäller för belöningsbaserade träningsmetoder men att belöna vid fel tillfälle sätter inte samma spår som en felplacerad bestraffning.  

Påverkar hundens inlärningsförmåga
Många människor brukar skilja på uppfostran och inlärning hos hund för att rättfärdiga traditionella träningsmetoder, men detta är ett falskt påstående. Inlärning sker hos vår hund hela tiden, och för vår hund är all inlärning samma sak. Då de aversiva metoderna bygger på hot, rädsla och ibland till och med smärta så får vi tillslut en psykiskt nedbruten hund utan glädje för inlärning. Det är inte ovanligt att hunden försätts i ett tillstånd kallat inlärd hjälplöshet, alltså att den har blivit så pass bannad för hens beteenden att hen blir apatisk.

Dominans och rangorgningens myter
De allra vanligaste argumenten till att en ska arbeta med aversiva träningsmetoder tar upp dominans och rangordning som främsta anledning. Vi måste vara dominanta över hunden för att den inte ska dominera oss. Tänket kommer från psykologen Schjedrup-Ebbe och en studie han gjorde på höns år 1922. Han fann att höns som hade begränsad tillgång till mat började hacka på varandra utefter ett visst mönster. Höna nummer ett hackade på alla andra hönor och fick då mest mat. Höna nummer två hackade på alla förutom höna nummer ett och fick mest mat, höna nummer tre på alla utom ett och två, etc. Detta kom att kallas för hackordning. På grund av denna studie exploderade forskningen kring djur och beteenden. Under 30-, 40-, och 50-talet gjordes en hel del liknande studier på olika slags djur. De började kalla dessa beteenden för rangordning eller hierarki då begreppet ”hackordning” syftade till hönsens aggressiva hackbeteenden gentemot varandra. 

I början på 60-talet kom alla dessa studier att kritiseras för att de endast använt djur i fångenskap med begränsade tillgångar som försöksdjur. Rangordningen var alltså ett sjukdomstillstånd, ett tecken på att en flock inte var i harmoni. Desamma gällde såklart studierna på vargars flockar. Nyare studier visar att den fria vargen lever i familjegrupper utan vidare hierarkisk uppsättning. Det finns en mamma-varg och en pappa-varg som leder flocken och som delar ut uppgifter till de övriga vargarna, varje varg får göra det den är bäst på, oavsett ålder eller kön. Rangsystemet är alltså en myt eller en missuppfattning redan från början, och har ingenting med våra hundars, eller vargars, beteende att göra. Den rangordning som vargar har i det fria (eller i fångenskap) går heller inte att applicera på hundars beteende gentemot oss då rangordning inte går över arter.

Dominans är också ett väldigt missuppfattat begrepp. I etologiska termer så betyder dominans företräde. Det krävs alltså en tillåtelse från en annan individ för att ett djur skall kunna vara dominant. Dominans har alltså enbart en funktion i de ögonblick då resurserna är begränsade. Vi kan alltså inte ha en dominant hund, utan endast en hund som gör en dominant handling, ifall resurserna är skrala. Då dominans har en annan betydelse för oss människor, oftast kopplat till makt, uppstår problem. I de tillfällen där vi människor pratar om en dominant hund, till exempel när vår hund vaktar sin matskål, verkar det snarare saknas ett förtroende och en tillit till ägaren, antingen beroende på urbeteendet att vakta sin mat eller på grund av tidigare erfarenheter med andra männskior.

Symptombehandling
Bestraffningsbaserad träning är alltid symptombehandling. Vi tar aldrig bort orsaken till problemet utan vi lär hunden att trycka undan känslorna och inte agera på dem. Dels brukar det betyda att hunden utför sin ovana när vi inte är med, men även att hunden inte får utlopp för något den faktiskt kanske behöver få utlopp för (jakt till exempel). Sådana beteenden brukar alltid leda till att hunden hittar på andra jobbiga saker istället, till exempel tugga sönder saker i hemmet eller göra utfall på människor och hundar. Vi ersätter alltså ett problem med ett annat. 

Hunden gör det som lönar sig, oavsett om det är att undvika straff eller att få någonting gott. Aversiva träningsmetoder är krångligt att få till, tär på förtroendet hos vår hund och hen blir  initiativlös och passiv. Vill vi inte hellre ha en hund som tar initiativ och försöker göra rätt än en hund som inte gör någonting alls? 

Läs hela inlägget »
DSC_0079

Blandraser. Finns det ett större ämne att skriva om? Finns det ett känsligare ämne? Ett ämne där det är större risk att trampa någon på tårna? Vi är väl medvetna om riskerna som finns när vi väljer att skriva ett helt inlägg om blandraser, för åsikterna kring dem är lika många som det existerar.

Idag ska vi helt enkelt skriva lite om blandraser, varför det är ett känsligt ämne och vad vi alla ska tänka på när vi köper en blandras!

Varför är då blandraser ett ämne som väcker så mycket känslor? Jo, det är inte för att själva blandrashunden väcker känslor, utan helt enkelt för att aveln väcker sina frågetecken. Det finns självklart jättebra blandrasavel också, men det är litet svårare att hitta. Vi kommer börja med att skriva om den blandrasavel som är allra vanligast, där en parar sin hund med en annan hund för att sälja valparna som sällskapshundar, även kallad köksavel. Vi kommer kort gå in på designerrasuppfödare och prestationsavel i ett annat blogginlägg!

Dels har blandrasuppfödare inte samma krav på sig som en uppfödare av renrasiga hundar då de inte har en organisation som SKK i ryggen. Hälsokoller, mentaltester och annat väljs ofta bort av olika anledningar. Alla raser har sina rasbundna sjukdomar, även om de varierar i mängd och risk. 

En annan sak vi måste fråga oss när det kommer till blandrasuppfödare är vart motivationen till aveln ligger. En duktig uppfödare letar avelsdjur som stämmer överens mentalt och fysiskt med rasens standard över land och rike om inte utomlands, och vill med sin avel tillföra något riktigt bra till rasen. Oftast så ligger inte samma motivation bakom blandraskullarna då en rasstandard inte finns. Ibland är motivationen att ens hund är väldigt söt och att en vill ha en valp på den, ibland är motivationen att en vill tjäna pengar. När motivationen inte längre handlar om att få fram en så frisk, stark och stabil hund som möjligt så är det lättare att tumma på vissa saker som en egentligen inte borde tumma på, men det är också ofta en köksavlare vill väl men inte har kunskap om mentaltest och hälsokoller. Ibland är motivationen att ens hund har ett väldigt bra psyke som en vill föra vidare. Om en vill avla på en hund med bra psyke så ska psyket vara utvärderat genom MH eller BPH och när det kunskapen inte finns så blir det lite som det blir. Oftast har heller inte dessa uppfödare samma erfarenheter som en uppfödare av renraser, då det oftast bara är att en vill ta en kull på sin hund.

Sedan har vi det där med att en stamtavla saknas. Själva pappret spelar ju ingen roll utan det är informationen i det som är viktigt. Var föräldrarna friska? Hade dem ett bra psyke? Farföräldrarna? Hanens tidigare kullar, hur mår dem idag? TIkens? En stamtavla är en karta över hundens gener och är otroligt viktig när vi ska avla på en hund.

Om vi tittar lite på blandrasavel och genetik möter vi också en del frågetecken. Om vi parar en tax och en mops är det inte säkert att vi får en hund med 50% taxmentalitet och 50% mopsmentalitet, gener fungerar inte på det sättet. Vi kan få en hund som ser ut som en mops med fungerar som en tax. En hund vars mamma är hälften schäfer och hälften labrador och vars pappa är bara labrador kan få ett psyke efter mammans lilla schäfergen.

Det finns också vissa blandningar som kan få väldigt motstridiga känslor i kroppen då de raser som finns i hen inte stämmer överens så bra. Jakt och vall är ett bra exempel på två olika arbeten som säger emot varandra ganska så mycket. Kamp och vakt är inte heller en jättelyckad kombo. Detta kan leda till ökad stress hos vår hund om vi inte vet hur vi ska hantera det.

Om en vill ha en blandras så tycker vi att det är viktigt att en ändå försöker kolla upp så mycket som möjligt hos avelsdjuren. Välj en kull vars föräldrar inte bara har gjort en hälsoundersökning hos veterinären och fått UA, utan kolla upp de olika raser som finns i föräldradjuren på SKK och läs igenom RAS, och se till att föräldrarna har gjort de testerna. Ögonlysning, patellakoll, höftleds- och armbågsröntgen, se till att föräldrarna inte har några allergier eller hudåkommor. Se till att träffa båda föräldrarna, se till så att valparna har det rent och snyggt i valplådan och att de verkar ha det bra. Och kanske inte bara för din egen och din framtida hunds skull, utan också så att de som inte är seriösa med sin avel inte får löning för det.

Jag tror vi försöker säga att oavsett om du ska skaffa en blandras eller en renras så ska samma krav gälla, samma hälsokoller, mentaltester och kriterier.

En måste också tänka på vad det är en stödjer för slags avel. Det finns ett otroligt överskott på vissa blandrasvalpar, även vuxna blandraser som omplaceras. De kullar som tas för pengarnas skull är såklart de kullar som oftast är mest utsatta. Kunskapen kring avel och genetik är oftast väldigt låg, hälso- och mentalkoller har inte gjorts, valparna tas inte alls eller minimalt till veterinären efter födseln. Och det är alltid hundarna som får dra det kortaste strået. Allergier, dåliga höfter och armbägar, patella, eksem, demodex. Detta gäller såklart all dålig avel, renrasigt som blandras.

Finns det verkligen ingen legitim blandrasavel?
Det kan inte vi svara på. Det är upp till var och en. Vi vet att blandrasavel används en del i jakt, en vill få fram en speciell sorts jakthund och korsar raser. Jag som sitter och skriver detta har en fantastisk blandras. Frisk, stark, mentalt stabil, sånär på arbetsvillig, lugn, ostressad, men jag har också haft en sådan otrolig tur. Charlies föräldrar var röntgade och utan hudåkommor, något rasen ofta har problem med. Jag har haft en sådan otrolig tur med Charlie, och jag känner folk som har köpt hund på samma sätt som jag och det har fått förödande konsekvenser med veterinärbesök efter veterinärbesök, stressproblematik, och det är inte sällan det har slutat med att hunden har fått somna in.

Blandraser är ju oftast friskare än renrasiga hundar, stämmer inte det?
"Många gånger hörs argumentet att blandraser är friskare än rashundar men det finns det inga vetenskapliga belägg för. Vad som däremot är klart är att eftersom mycket av blandrasaveln sker utan att föräldradjuren har kontrollerats är det svårare att förutse vilken risk valparna har att drabbas av diverse sjukdomar."

Så skriver SKK om blandraser. Svaret är dock inte så lätt då blandraser kommer i så många olika konstallationer och då de inte bokförs i statistiken på samma sätt. Det handlar mycket om efterfrågan och popularitet hos rasen och hur pass många det är som avlar på en och samma rastyp. Ju mer vi avlar på en viss typ av hund desto fler individer får problem och statistiken går upp, speciellt inom blandrasaveln då sjukdoms- och mentaltester ofta uteblir.

Blandraser av första generationen (renras + renras) är oftast friskare, ja. Om vi blandar två vitt skilja genuppsättningar får vi en friskare hund då det krävs dubbla anlag för att sjukdomar ska uppstå. Om vi däremot avlar vidare på en första generationens blandras så blir hundarna oftast sjukare och sjukare. I och med att hunden har genuppsättning från två olika raser, alltså ett gäng enkla anlag, är det större risk att vi parar hunden med en individ som har samma enkla anlag. Ju fler led vi parar, desto fler gener som svarar på varandra. Om vi dessutom parar vår förstagenerationsblandras med en hund av liknande ras så är det väldigt stor risk att generna motsvarar varandra och hunden blir sjuk. 

Om vi köper en blandras från föräldrar som inte är hälsokollade så är det alltid ett lotteri. Om vi köper en blandras från kollade föräldrar så kan vi ha ett hum om hur vår valp kommer att växa upp till, men vi måste komma ihåg genetikens nyckfullhet och att vår labbevalp med lite schäfer i sig kan växa upp till just en schäfer.

Vi måste också tänka på att vi blandar två olika sorters raser med olika problematik och genbas, och att våra valpar får både de bra och de dåliga generna från föräldrarna. Två raser som har väldigt skilda rasbunda sjukdomar får valpar med anlag för alla dem sjukdomarna, och om de paras vidare på är det stor risk att en råkar para hunden med någon som bär på en av de sjukdomsgener som finns.

Detta blev ett långt och krångligt inlägg. Kontentan av det hela är att ställ höga krav på din uppfödare, oavsett om hen föder upp renraser eller blandraser. 

Läs hela inlägget »
Att skaffa hund är det absolut bästa beslutet du kommer att ta. En hund älskar dig villkorslöst, är alltid glad att se dig, hänger nästan alltid med på äventyr utan att ifrågasätta, allt på sitt lilla egna sätt utefter individ och ras. Men hur börjar en resan mot att skaffa hund egentligen?

Det finns många olika plattformer att skaffa hund på. Vi på Tassar Av Stål har både efrarenhet av blockethundar, uppfödare, omplaceringar och importer och har under åren som gått anat ett visst mönster bland olika raser, hundar, grad av genomtänkthet och annat. Som vanligt är det vi berättar om här inte självklart rätt eller fel, utan vi vill bara dela med oss av våra erfarenheter och om det kan hjälpa en person att skaffa rätt hund så blir vi glada!

I detta inlägg ska vi prata om det vi tycker är det bästa och säkraste sättet att skaffa hund på - via SKK och en uppfödare.

Det absolut bästa sättet att skaffa sig en frisk och mentalt stabil hund som passar ens vardag är via SKK. Det är inte för att en renrasig hund är bättre, finare eller mer värd utan det är bara av den enkla anledningen att med en stamtavla får vi ett register på hundens genbas. Vi kan se vad för sjukdomar och mentalitet hunden har i sin bakgrund och vi kan mer eller mindre undvika vissa sjukdomar. Vi har mer kontroll i avelsarbetet med en hund med stamtavla. Det är självklart ingen garanti, men en liten försäkring då vi har kontrollerat den del av aveln vi faktiskt kan kontrollera.

Detta förutsätter såklart att vi hittar en uppfödare som vet vad hen gör, som tar aveln på allvar och som faktiskt gör alla tester som ska utföras, har koll på rasens sjukdomsbild och mentalitet, gör mentaltester som MH och BPH och endast avlar på de friska individerna. Men hur ska vi som framtida hundägare ha koll på att vår uppfödare har gjort allt detta? Och hur ska vi kunna veta vad det är vi ska hålla koll på? Jo, via SKK och RAS.

SKK, Svenska Kennelklubben, har information på sin hemsida om de 400+ hundraserna de registrerar. Där kan vi kort läsa om rasens historia, mentalitet, hälsa och pälsvård. Vi kan också hitta länkar till rasens rasklubb, specialklubb, lista med uppfödare, valphänvisning samt till ett gäng dokument, bland annat det viktiga RAS-dokumentet.

RAS står för Rasspecifik avelsstrategi och innehåller varierande mycket information beroende på rasklubb, men gemensamt har de att det är en strategi för att hålla rasen frisk, alternativ göra rasen friskare. Att läsa igenom den innan en väljer ras och uppfödare är otroligt viktigt. Du som hundköpare får viktig information om rasens hälsa, om vad du ska titta efter när du väljer hund och uppfödare, vilka sjukdomar som ska ha blivit uteslutna av veterinär, vilka mentaltester som ska ha gjorts etc.

Vissa raser har krav på mentaltester och vissa sjukdomskoller. En Bordercollie-kull får till exempel inte registreras i SKK om inte båda föräldrarna har gått igenom ett vallprov och fått godkänt. En Amstaffuppfödare får inte registrera sina valpar om inte föräldrarna har genomgått en armbågsröntgen. Det är av denna anledning som det ibland säljs valpar på till exempel Blocket där båda föräldrarna är rasrena men kullen är inte registrerad i SKK. SKK har helt enkelt krävt ett sjukdomstest eller ett mentaltest som inte har utförts, och vi tycker det är en anledning att inte gå vidare med just den kullen hundar då det ökar risken för sjukdom och/eller mentala fel.

Samma fråga kan vi ställa oss när det kommer till att avla en renrasig hund med en blandras. Om en har en renrasig hund med bra stam och hälsa så är det inte så logiskt att para den med en blandras, om det inte ligger vissa arbetsanledningar bakom, så som jakt.

När du har läst igenom RAS är det dags att leta efter uppfödare. SKK har en väldigt bra hemsida, Köpa Hund, där du kan hitta alla uppfödare som har registrerat sig till SKK och respektive rasklubb. Där hittar du också aktuella valpar. Det enklaste sättet att välja uppfödare är att kolla runt på dess hemsidor, maila eller ringa runt och fråga alla frågor du någonsin kan komma på, åka runt och titta på kennlar, se hur hundarna bor och har det, träffa hundarna, valparna, uppfödarna.

En annan väldigt bra grej med SKK är att nästan all info om SKK-registrerade hundar finns på deras hemsida under namner hunddata. Där kan en söka på hundens registreringsnummer och se vad för resultat hunden har fått på tävlingar, utställningar, mentaltester och vissa hälsotester. En kan också se hundens tidigare kullar och kika på deras resultat, titta på hundens syskon och se hur dem är, och titta på hundens föräldrar och släkt. Ett litet omständigt arbete att titta igenom, men värt det om en vill ha en frisk och bra hund.

Varför ska jag lita på SKK? De främjar ju en skev utställningsavel?
I princip alla raser vi har i Sverige är utställningsavlade. Det finns några raser som endast avlas på efter prestation, men dem är inte många. Vissa hundar har delat upp sig i två olika varianter, jaktvarianten och utställingsvarianten, Labradoren och Golden Retrievern är bra exempel på dessa. Jaktvarianten skiljer sig en hel del från utställingsvarianten, både utseendemässigt och mentalt.

Vi kommer inte komma ifrån utställlningsavlen om vi vill ha en sällskapshund. Det är bara så det är. Fördelarna med att köpa en hund från SKK är fler än att chansa och köpa en utifrån. SKK sätter upp strikta regler för uppfödare, dels på hälso- och mentaltester men också på hur hundarna har det hos uppfödaren. I jämförelse med vad de andra alternativen är tycker vi att SKK är en bra organisation, som trots vissa frågetecken när det kommer till avel på utseende håller ihop hundraser så att de faktiskt håller sig mer eller mindre friska. Självklart förekommer dåliga uppfödare och vi får absolut inte glömma bort vårt ansvar om valpköpare, men att köpa en SKK-reggad hund är, som tidigare nämnt, en liten försäkran.

I nästa inlägg kommer vi skriva lite om blandraser och om våra efrarenheter kring det!

Lathund till att skaffa hund via SKK:
  • Hitta en hundras du vill veta mer om
  • Gå in på SKK eller Köpa hund och läs mer
  • Läs igenom RAS
  • Hitta en uppfödare
  • Gå inpå hunddata och sök på uppfödarens hundars registreringsnummer
  • Snoka vidare på hundens syskon, föräldrar och tidigare kullar
  • Glöm inte att ifrågasätta kullar som är renrasiga men inte registrerade i SKK
  • Ifrägasätt även renrasiga hundar som paras med blandraser
Läs hela inlägget »

…är en stor dröm för många, vuxna som små. Att äga hund är fantastiskt, men det kommer inte utan stort ansvar. Vi på Tassar Av Stål tänkte köra igång sommaren med en liten bloggföljetång kring tips och råd innan hundköp! Vi har skrivit varje blogginlägg utefter en fråga. Frågorna är sådana vi själv ofta får av hundälskande människor som är oroliga över hundägandet. 

  • Vad ska jag välja för ras? 
  • Vad kostar det att ha hund? 
  • Viket försäkringsbolag ska jag välja? 
  • Hur ofta måste jag gå till veterinären? 
  • Hur mycket motion behöver en hund egentligen? 
  • Valp eller vuxen? Vad innebär det att ta hem en hund från en omplaceringsorganisation? 
Hoppas ni ser fram emot detta lika mycket som vi gör! 

Läs hela inlägget »

Under tre veckor tid har vår gamla kollega varit här och masserat de dagishundar som har velat. Hannah utbildar sig till fysioterapeut på Svenska Fysioterapiskolan i Åre och trivs som fisken i vattnet. Eleverna på skolan  lär sig hundens anatomi, hur skelettet och musklerna är uppbyggda, de lär sig känna och se skador, stelhet och smärta, och de lär sig även att massera. 

Massage
Massage och friskvård är något som ofta glöms bort hos oss hundägare. En går till veterinären när det behövs och inte så mycket mer. De flesta hundar mår dock väldigt bra av massage, och det är inte bara muskelavslappnande effekter som uppnås. Massage motverkar stress, ökar blodcirkulationen, frisätter oxytocin, endorfiner och serotonin, det ger en friare gång och ökar rörligheten hos hunden, vilket den kommer ha nytta av hela livet. Massage har en avslappnande effekt på hela kroppen, hjälper såklart spända muskler att bli mjuka och elastiska igen, tar bort slaggprodukter från musklerna och ger smärtlindring vid eventuella sträckningar och muskelskador. Det är inte bara hårt arbetande hundar som behöver massage, utan alla tar nytta av det. Om en lär sig massera själv så främjar det även relationen hos hund och ägare. Vi massagelekmän kanske inte kan göra en lika djupgående massage, men det är bättre än ingenting.

Smärta
Våra fyrbenta vänner kan inte riktigt säga till när de har ont, och oftast har de antingen fått en akut skada när de börjar halta, eller så har de gått med smärta och stelhet ett tag. Dock finns det en del små tecken vår hund visar som kan indikera på just smärta:

-Beteendeförändringar Detta är det vi som dagispersonal ser mest. En hund som har ont är inte sig själv, utvecklar märkliga beteenden och kan till och med plötsligt bli aggressiv mot hundkamrater eller människovänner. När en ägare kommer till oss med en sådan förändring rekommenderar vi alltid ett besök hos en veterinär, eller en fysioterapeut, gärna en som inte bara har erfarenhet av rehab utan både rehab och friskvård. 

-Aggressionsdämpande signaler Detta kallas även lugnande signaler i folkmun. Hunden kan slicka sig om munnen, dra bak öronen och titta lite märkligt på oss eller stället om vi tar på den där den har ont. Den kan även visa så små signaler att den håller andan, sjunker ihop eller blinkar. 

-Onormalt rörelsemönster Om vi tittar på hur en hund ska gå och jämför detta med en hund som har ont kan vi nästan alltid se skillnader. Antingen kan det handla om en vaggande, lunkande gång, eller så kan det handla om att ställa ut en armbåge eller halka efter lite med ett bakben vid ett sitt. Glöm inte att alla raser är olika avlade och jämför alltid med en hund av samma ras som du vet är sånär frisk och smärtfri. 

-Tjuter till vid beröring När vår hund tjuter till vid beröring så har den ont och bör undersökas. 

Att förebygga
Det finns en del ganska grundläggande saker vi kan göra för att undvika att vår hund får ledproblem, sträckningar i muskler eller stelhet i kroppen. 

-Besöka en fysioterapeut regelbundet Att låta sin hund bli masserad en gång i månaden är en liten försäkring för att upptäcka skador och smärta i ett tidigt stadie. 

-Hålla hunden tunn En hund som bär på extrakilon sliter på sina leder så otroligt mycket mer än den behöver. Många hundägare idag jämför ofta sin hund med kamrater av samma ras, de ger torrfoder efter påsens anvisningar och glömmer bort att känna och se på sin hund. Idag ska många av våra raser vara stora, och  ha mycket "massa", det är lätt att en blir hemmablind. 

Mopsen Salsa i en hälsosam form
Mopsen Salsa i en hälsosam form

De raser som ofta råds till övervikt av rasentusiaster och utställingsdomare är många av våra retrievers, rottweilers, mopsar, olika slags bulldogar, bland annat amstaffar och bullterriers. Listan är långt ifrån komplett här, men det är de raserna vi tänker på när det kommer till några hekto för mycket. 

En Labbe i fin form
En Labbe i fin form

-Uppvärmning och nedvarvning 15-20 minuters rask promenad, så att hunden kommer upp i flås,  innan rastgårdsbesök och lösspringade förbereder musklerna på den ansträngning som lek och bus innebär. Samma tid till nedvarvning ger musklerna tid att slappna av, transportera bort slagg och träningsvärk blir lättare att undvika. 

-Halka Många som söker hjälp med en hund som haltar eller verkar har ont berättar ofta att haltningen började i en hal rastgård under lek, eller hemma på ett riktigt halt golv när någon plingade på dörren. Halka kan skada muskler, ligament och senor. Låt inte hunden leka på is, och ta det lugnt hemma på klinkergolvet. 

-Röntga Att röntga höfter och armbågar är dels nödvändigt för hundar som ska sättas i fysiskt arbete, och dels ger det en bra fingervisning på hur "hållbar" vår hund är och kommer att vara framöver. Det är inte bara stora hundar som har problem med höft- och armbågsdysplasi, utan det förekommer bland många av våra mindre raser också. Tyngre raser har alltid en större risk, till exempel frallor och mopsar, men vill en kunna ge de allra bästa förutsättningarna för sin hund så rekommenderar vi alltid röntgen. En kan anpassa promenader, träning och friskvård efter resultatet vilket gör att en inte sliter lika mycket på hunden och den lever längre. 

-Patella Patellaluxation innebär att knäskålen förflyttas från sin normala position och förekommer mest hos mindre raser. Om vår hund hoppar på ett bakben i perioder så kan det vara patellaluxation. Det undersöks hos en veterinär och kan vara så allvarligt att det måste opereras. 

Dock ska vi inte heller leta fel på våra hundar, och de måste faktiskt få "vara hund" också. 

Massage är bra för alla hundar, men leta inte fel på din hund bara för att du är orolig. Även om den använder små signaler så kommer du veta om din hund har ont eller mår dåligt. 

Vi ska såklart inte heller ersätta veterinärvården med friskvården, utan friskvård kan en använda som förebyggande och kompletternade vård! 

Läs hela inlägget »

Vi på dagis får ofta många frågor om det här med att hälsa på andra hundar. Det vi ser är att alldeles för många hundägare tror att hunden mår bra av att hälsa på alla hundar de möter på en promenad, men det är egentligen helt tvärt om. Det finns en rad olika problem som händer när en låter ens hund hälsa på okända hundar i koppel. Vi tänkte gå igenom dem här nedan. 

Utfallsproblematik

Att hälsa på andra hundar skapar stress och förväntningar. Efter ett par hundmöten blir vår hund van vid att att åsynen av andra hundar betyder att de får hälsa. Det skapar en förväntning hos vår hund som inte är speciellt nyttig.

Då vi träffar en hund som inte vill hälsa, eller de gånger då vi inte har tid att hälsa, kommer alltid en konflikt att uppstå mellan ägare och hund. Hunden som är van vid att alltid få hälsa på andra hundar kommer tycka att det är väldigt märkligt att reglerna har ändrats, och bli frustrerad. Koppeldragande och gnäll kommer tillslut att leda till skall, och där brukar de hundar som vill hälsa på en reduceras kraftigt. När vi abrupt slutar med något som hunden tycker om och är van vid kommer mer frustration uppstå, och när frustrationen har gått tillräckligt långt slår det alltid över i utfall. Helt plötsligt har vi alltså en hund som gör utfall mot andra hundar. Vi träffar många hundar med utfallsproblematik, och 90% av fallen hade kunnat undvikas om ägarna valde att inte låta sina hundar hälsa på andra hundar i koppel. 

Språksvårigheter

Hundar har också väldigt svårt att prata sitt hundspråk kopplade. Selar, koppel och halsband är i vägen och det uppstår mycket lätt konflikter då hundarna inte kan läsa av varandra ordentligt. 

Svårigheten i språket kan även dyka upp mellan hundar som känner varandra. Därför är det heller inte nyttigt att låta hundvänner hälsa eller leka i koppel. Gå hellre till en rastgård om en vill att de ska leka. Om det inte är möjligt att släppa hundarna lösa går det alldeles utmärkt att gå en promenad tillsammans, utan att hundarna får hälsa. Även det är att umgås och hunden får ut mycket mer av en långpromenad tillsammans med en bästa vän än en lekstund i en rastgård. 

Språksvårigheter uppstår även på dagis vid hämtning och lämning, därför råder vi alla våra kunder att inte låta hundarna hälsa på sina boxkamrater vid dörren. Dels kan hundarna bete sig annorlunda tillsammans med sina ägare gentemot sina vänner, och dels kan koppler hindra språksäkerheten. 

Den sociala aspekten

De flesta tror att hunden behöver den sociala aspekten av andra hundar. Det är en sanning med modifikation. De flesta hundar behöver social kontakt med andra hundar, ja, men det räcker gott och väl med fyra, fem hundvänner som vår hund känner väl och kan slappna av med. Springa, jaga, leka dragkamp och leka kurragömma i en rastgård är roligt, ja, men det våra hundar verkligen behöver är att kunna ta det lugnt tillsammans med andra hundar. Att gå en lugn promenad tillsammans med sin bästis utan att behöva stoja. Hunden får lika mycket ut av en social promenad tillsammans med en vän som en timme lek i rastgården. Självklart ska vår hund få leka med sina vänner också, men se till att den också kan ta det lugnt och vila tillsammans med dem. Sen vill vi väl ändå att hunden ska tycka att vi ägare är roligast? Lek själv med din hund istället för att låta den leka med vänner! Det ger en bra relation och mer följsamhet! 

För valpen är det viktigt att socialiseras väl, både med stora och små hundar. Det är perfekt att gå till en rastgård med en valp, så länge en litar på hundarna som är däri. Låt er valp leka, springa och jaga, det är otroligt viktigt då det är en viktig del i dess språkutveckling. Men det är lika viktigt att lära vår valp att ta det lugnt tillsammans med andra hundar, så vårt tips är att leka i rastgård ibland, och vila i rastgård ibland. Valpen får inte ut något av att hälsa på andra hundar i koppel, utan se till att träffa trevliga individer i rastgårdar eller på rastplatser. 

Smittorisken

Det är en otroligt stor smittorisk att hälsa på hundar en inte känner. Kennelhosta, öronskabb, magsjuka, noskvalster, olika parasiter och vinterkräksjuka sprids lätt mellan hundar som hälsar på varandra. 

Det finns nästan inga fördelar med att hälsa på andra hundar på promenader. Bara för att vår hund vill fram betyder det inte att det är en bra idé. Om vår hund fick bestämma skulle den gärna rulla sig i rävbajs, jaga rådjur, äta kaninpluttar eller helst direkt från torrfoderpåsen, så vi alla kanske kan hålla med om att hunden inte har världens bästa omdöme för vad som är bäst för den… Vi brukar också jämföra detta med att bara för att det är artsfränder betyder inte det att de måste hälsa på varann. Vi människor går inte och skriker hej till varandra på stan och frågar vad vi jobbar med  och hur frukosten var, eller hur? 

Slutsatsen i detta är väl ändå att vi måste sluta låta våra hundar hälsa på varandra i koppel på promenader. Ta med en påse godis, en rolig leksak, och var hundens centrum på promenaden istället. Lek, gör kontaktövningar, göm godis, och skit i alla fyrbenta som passerar er. 

Men alla hundägare blir så fruktansvärt sura när vi inte vill hälsa på deras hundar! Vad ska jag göra? 
Antingen så säger du "Tyvärr" och går rakryggad därifrån, eller säger att din hund har öronskabb och går därifrån, eller så förklarar du varför ni inte hälsar på andra hundar. "Min hund har alla vänner hen behöver och vi får inte ut något av att hälsa på andra hundar. Vi lägger den tiden på att träna sammarbete istället!"

Läs hela inlägget »

Övervikt hos hund är något som blir vanligare och vanligare i vårt samhälle. Vad det beror på går bara att spekulera i, men med en upptagen vardag kan det vara svårt att hinna med den motion som hunden behöver och om en då inte reglerar fodergivan går såklart en hund upp i vikt. 

Våra raser ser såklart olika ut och vi måste se på vår hund med de rätta glasögonen. En bulldog ska inte vara lika smal som en Whippet och kommer aldrig kunna bli det och samtidigt vara frisk. Men en ska också komma ihåg att det som oftast förklaras som "massa", "kraftigt byggd" eller "kompakt" i en rasbeskrivning aldrig menar att hunden ska ha extra fett, utan det betyder att hunden ska ha muskelmassa. 

Hur vet en då om ens hund har bra hull? En bra regel är att en ska kunna känna revbenen om en drar handen på hundens bröstkorg. De behöver inte synas, men på en ras av gängligare typ så är det vanligt att det gör det. Om en inte känner revbenen på sin hund så skulle den nog må bra av att gå ner i vikt.
Det vi också kan se på vår hund är hur pass pigg den är. Ofta är en överviktig hund lite slöare än vanligt då det självklart är jobbigare för den att göra fysiska saker, då den har extrakilon att bära på. En annan viktig sak är att titta på innehållsförteckningen på vår hunds mat. Vad innehåller fodret? Vad är första ingrediensen? Är fodret baserat på spannmål eller innehåller det mest protein och fett? Som vi har bloggat om tidigare är det alltid fördelaktigt att ge sin hund ett spannmålsfritt foder då hundar får sin enegri från protein och fett, och inte kolhydrater. 

Nedan är ett bra exempel på olika grader av under- normal- och övervikt hos hund. Beroende på ras så är hund nummer två och tre de som vi tycker ser normalviktiga ut. 

bild hämtad från hillspet.se
bild hämtad från hillspet.se

Vi måste även fråga oss hur mycket mat vår hund får. På torrfoderpåsen står det alltid en rekommendation på hur många gram hunden skall äta efter hur mycket den väger, och om vi då går på detta efter vår överviktiga hund så göder vi bara den ännu mer. Det är viktigt att ta reda på vad vår ras ska väga utefter kön, kanske ta med aktivitetsnivån på hunden i beräkningen och ge foder utefter det. Alltså, en Cocker Spaniel ska väga 13-15 kilo. Jag äger en som väger 17 kilo. Jag skall då inte ge den foder utefter de 17 kilo den väger, utan ge den mat efter hur mycket den ska väga, 13-15 kilo. 

Vad kan vi då göra om vår hund är överviktig? 

-Se över fodret den får och se över hur mycket den får, minska om nödvändigt
-Se över hur mycket godis, rester och annan mat hunden får, utöver sin normala fodergiva. Om hunden äter mycket rester, eller får mycket godisbelöning vid träning så minska fodergivan på morgon och kväll
-Motionera mera! Om er hund går på dagis, be personalen ta ut hunden på dubbla promenader, om ni har den hemma, gå långa promenader, gärna i kuperad terräng, till exempel skog
-Gå till veterinären! Kanske har er hund någon sjukdom som gör den överviktig? Om vår hund har varit överviktig länge kan även en hälsokoll behövas då övervikt leder till diabetes, hjärt-, led- och leverproblem, sänkt immunförsvar med mera

Jag har minskat min hunds fodergiva men hen är så hungrig hela tiden och jag står inte ut!!! Vad ska jag göra?

En hund som har varit van att äta mycket mat har en stor magsäck, precis som oss människor, och det är inte konstigt om den blir hungrigare när vi minskar på fodergivan. Det finns en hel del olika bukutfyllnader en kan blanda ut i maten, till exempel råriven morot. Hunden känner sig då mättare utan att lägga på sig. 

Är det bra med dietfoder?

Vi på Tassar Av Stål har väldigt lite erfarenhet av dietfoder, det enda vi vet om dem är att den första ingrediensen brukar vara något slags spannmål. Vi rekommenderar alltid färskfoder till våra hundar och att man hellre minskar fodergivan, lägger till bukutfyllnad om hunden inte blir mätt, samt att en motionerar hunden rejält. 

Om ni har frågor om er hund, tveka inte att fråga oss! Vi kan hjälpa er med foderrekommendationer, uträkning för hur mycket just er hund skall äta, motionstips samt klämma och känna på om er hund behöver tappa lite vikt! 

Läs hela inlägget »

Vi som jobbar på Tassar Av Stål stöter ofta på lösa hundar när vi är ute och går. Oftast är det hundar som är nyfikna eller till leka, men vi får också utskällningar av hundar som undrar vad f*n det är vi håller på det. 

Det råder koppeltvång i hela stockholm. Det innebär att alla hundar måste vara kopplade på offentliga platser, utom på kommunens hundrastplatser. Det finns dels inhängnade rastgårdar och dels finns det några få platser där hunden får springa lös i det fria, bland annat i Tantolunden (norr om järnvägen och koloniområdet fram till parkvägen i väst-östlig riktning) och dels i Eriksdalslunden (söder om koloniområdet mellan Vickersgatan och Flintbacken). Dessa rastplatser är väldigt specifika till hur långt hunden får springa lös, och det är även av stor vikt att en har sådan kontroll på hunden att den kan kallas in även om harar, katter, löptikar och arga hundar går förbi. 

Rastgårdar har viss kutym. En frågar alltid innan en går in, och accepterar om den hund som redan är inne vill vara själv med sin matte eller husse- en stund. 

Det är så otroligt viktigt att inte ha hunden lös om den inte lyssnar på er ägare. Det är inte värt risken. En olycka händer alldeles för lätt, och det är alltid du som ägare som står ersättningsskyldig till vad din hund skadar, oavsett om det var den som började eller inte. I värsta fall blir en polisanmäld, vilket i sig kan leda till munkorgstvång eller i värsta fall avlivning. Och då behöver din hund inte ha haft för avsikt att skada någon/något, utan bara tyckt att något som fladdrade såg roligt ut. 

Om ni vill kunna ha er hund mer fri än i koppel så är långlina en toppenidé. Det finns massor av olika längder, allt från 10 till 30 meter, och en fäster den i hundens sele eller halsband som ett vanligt koppel. Låt linan släpa på marken efter er, och om en situation skulle uppstå så är det bara att trampa på linan. Mer kontroll på promenaden utan att förlora lösspringeriet! 

Dela gärna detta med så många ni orkar. Lösa hundar som inte kan kallas in är något vi dagligen möter, trots koppeltvång. Oftast är det snälla hundar, men det skapar ändå en väldigt onödig stress hos våra (och andra) hundar. Det kan även sprida tråkig smitta och bli grunden för utfall och/eller hundaggression i senare tillfällen. 

För att läsa mer om vart er hund kan springa fritt, läs här! För reglar och lagar, läs här och här!

Läs hela inlägget »